En dramatisk vecka i svensk politik går mot sitt slut. Efter det att rösterna i riksdagsvalet igår hade räknats färdigt valde statsminister Ulf Kristersson att lämna in sin avskedsansökan. Valet blev extremt jämnt; till sist fick den nuvarande oppositionen bara drygt 50 000 fler röster än den nu avgående regeringen och dess samarbetsparti.
En viktig slutsats av valet är att det innebar småpartiernas revansch. Samtliga mindre partier gick framåt; av de tre stora partierna var det enbart Moderaterna som ökade. Under många år har det vid återkommande tillfällen förts en debatt om att antalet partier är på väg att minska.
Det skulle kunna ske genom att partier inte når upp till fyraprocentsspärren. Under valrörelsens slutskede var det ett stort fokus på just Liberalernas möjligheter att vara kvar i riksdagen. Men tidigare under mandatperioden har flera andra partier också legat nära riksdagsspärren.
Ett annat sätt att minska antalet partier är genom partisammanslagningar. Det är förslag som väcks med jämna mellanrum, inte minst inom borgerligheten. Men inget av dessa scenarier har realiserats. Samtliga spådomar om småpartiernas borttynande har kommit på skam.
Den franske statsvetaren Maurice Duvergers tes – det som brukar kallas Duvergers lag – att den proportionella valmetoden medför flerpartisystem har fått en närmast övertydlig illustration i årets svenska val. Det svenska partisystemet är mer mångfacetterat, mer fragmentiserat om man så vill, än någonsin. Det leder till större åsiktspluralism men också ökade svårigheter att bilda stabila regeringar och för väljarna att utkräva ansvar.
Det finns skäl att kort stanna upp vid de två förlorarnas, Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas valresultat. S gjorde sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. Trots det kan det leda till att partiledaren Magdalena Andersson blir statsminister. Hon skulle i så fall följa i sin danska partifrände Mette Frederiksens fotspår. Frederiksen lyckades, som bekant, också bli statsminister på nytt i juni i år efter ett historiskt svagt valresultat (21,8 procent).
Teorierna bakom SD:s tillbakagång är många. Principen om Occams rakkniv säger att vi i första hand bör söka den enklaste förklaringen: Sverigedemokraternas främsta väljartapp är till Moderaterna och Kristdemokraterna, enligt SVT:s vallokalsundersökning. De tre partierna har under de senaste åren närmat sig varandra. M och KD har förflyttat sig i riktning mot SD avseende migrations- och kriminalpolitiken, och SD har kommit M och KD närmare i den ekonomiska politiken. Trösklarna mellan partierna har slipats ned; det har blivit lättare att byta parti. Och många av SD:s väljare har uppskattat regeringens politik.
En komplicerad regeringsbildning väntar. Exakt hur den slutar är förstås svårt att förutse. En rimlig prognos är ändå att Magdalena Andersson kommer att få ihop någon form av regerande konstellation och kan tillträda som statsminister, troligen också få igenom sin första statsbudget. Men den sannolikt blivande statsministerns majoritet är mycket tunn och motsättningarna mellan inte minst Centern och Vänsterpartiet är betydande – och reella. Riksdagsledamöter kan också hoppa av sina partier och bli så kallade vildar. Det är inte otänkbart att vi något eller ett par år in i mandatperioden kan hamna i en situation där nyval kan bli aktuellt
Det osäkra parlamentariska läget kommer att innebära delvis nya förutsättningar för företag och organisationer som behöver interagera med politiken. Det kommer att bli ännu viktigare att följa och förstå den politiska spelplanen – processer, nyckelpersoner, policyer. Att ha god ”business intelligence”, att tidigt kunna se när och hur politiska skiftningar sker, kan vara avgörande för viktiga affärsbeslut.
Oavsett färg på den tillträdande regeringen kommer riksdagen under de kommande fyra åren att bli mycket viktigare som arena. Många fler uppgörelser kommer att träffas i riksdagens utskott; fler voteringar i kammaren blir viktiga på riktigt. Sammantaget gör detta ett gott ”fotarbete” i riksdagen centralt för den som vill ha dialog med och påverka svensk politik.
När situationen i politiken blir osäkrare får också opolitiska tjänstemän i riksdagen, Regeringskansliet och myndigheterna en än mer betydelsefull roll. De politiska cheferna må bytas ut, men tjänstemännen står för kontinuitet, stabilitet och långsiktighet. För företag och organisationer som exempelvis arbetar med längre tillståndsprocesser kan goda kontakter med seniora opolitiska tjänstemän bli viktigare.
Att navigera i det nya politiska landskapet kommer att bli mer utmanande under de kommande åren, men för den som förmår göra det klokt och strategiskt kommer insatserna att kunna krönas med framgång. På Diplomat har vi stor kompetens i fråga om strategisk rådgivning för kunders räkning gentemot politiken. Vi har ett kvalificerat team med rådgivare med både bred och djup erfarenhet av svensk politik på högsta nivå.
Vill du veta mer?
Vill du veta mer om hur vi kan ge just dig och ditt företag stöd, hör gärna av dig till oss.
Tobias Krantz, Partner, Diplomat Communications