Om Europa inte snabbt bygger egen industriell och militär kapacitet riskerar vi att försvaga både vår säkerhet och den transatlantiska länken. Ett starkare Europa är en förutsättning för ett starkt Nato.
Den återaktiverade svenska Försvarsberedningen arbetar i ett säkerhetspolitiskt landskap som i grunden har förändrats. Europas säkerhet kan inte längre vila på institutioner formade under 1900-talet eller på antagandet om permanent amerikansk dominans. För Sverige innebär detta att nationell upprustning måste förstås i ett bredare europeiskt sammanhang.
Det vi ser är inte en tillfällig osäkerhet, utan ett strukturellt skifte. Under tre decennier har Europa levt i föreställningen att ekonomisk integration, handel och regelbaserade system i sig skapar säkerhet. Den idén prövas nu mot en mer realpolitisk verklighet.
De långsiktiga trenderna är tydliga: Europas relativa demografiska tillbakagång, den globala ekonomiska tyngdpunkten som förskjuts österut, klimatrelaterad instabilitet och en teknologisk utveckling som dramatiskt förkortar beslutsfönster i kris. Hypersoniska system, AI-driven cyberkrigföring och autonoma plattformar innebär att tidshorisonter som tidigare mättes i månader eller år nu mäts i minuter.
I detta landskap är Europas säkerhetsarkitektur, formad under 1900-talet, strukturellt otillräcklig. Nationella veton, fragmenterade kommandokedjor och långsamma beslutsprocesser är dåligt anpassade till en verklighet där hastighet, integration och industriell skala är avgörande.
Europa är i dag en ekonomisk och regulatorisk stormakt, men en ofullständig säkerhetspolitisk aktör. Nato fyller därför en avgörande funktion och kommer att fortsätta göra det under överskådlig tid. Men Nato bygger ytterst på amerikansk kapacitet och vilja. Ett Europa som saknar egen industriell och operativ tyngd riskerar att bli en passiv säkerhetskonsument. Här blir den försvarsindustriella dimensionen central.
Europa har redan visat sin tekniska och industriella kompetens genom avancerade satellitsystem, världsledande flygindustri och starka forskningsmiljöer. Vi har ingenjörskapet, kapitalet och den industriella basen. Det som saknas är skala, integration och gemensam prioritering.
Att bygga upp Europas försvarsindustriella kapacitet är inte ett projekt riktat mot USA. Tvärtom. Den transatlantiska länken försvagas inte av ett starkare Europa, den försvagas av ett svagt Europa. Ett mer kapabelt Europa är en mer relevant och jämbördig partner. Ansvar som delas stärker allianser.
Regionalisering av kritiska värdekedjor inom försvar, energi och teknologi är en nödvändig anpassning till en mer fragmenterad världsekonomi. Men regionalisering får inte förväxlas med protektionism. Sveriges och Europas välstånd har byggts genom öppenhet och handel. Den riktningen bör bestå – samtidigt som strategiskt kritiska beroenden minskas.
Samtidigt måste Europa vara öppet för fördjupade teknologisamarbeten med strategiska partners. Ingen aktör kan ensam upprätthålla både teknologisk spets och den bredd som krävs över hela det moderna försvarsspektrumet. Att bygga en starkare europeisk industribas innebär därför inte att stänga dörren, utan att välja samarbeten som stärker vår egen kapacitet och minskar sårbarheter. Strategiskt inriktade teknologipartnerskap kommer att vara en nödvändig del av Europas långsiktiga säkerhets- och industripolitik.
För att realisera Europas potential krävs gemensamma, storskaliga investeringar och en betydligt högre grad av samordning i materielanskaffning, forskning och teknikutveckling. Om majoriteten av de snabbt växande försvarsbudgetarna fortsätter att spenderas utan europeisk samordning missar vi en historisk möjlighet att skapa verklig strategisk handlingskraft.
För Sverige innebär detta att Försvarsberedningens arbete måste kopplas till en bredare europeisk strategi. Svensk upprustning bör även stärka den samlade europeiska kapaciteten och därigenom också Nato.
Historien är obarmhärtig mot politiska enheter som är rika men oförmögna att försvara sig. Men den är lika obarmhärtig mot dem som i rädsla isolerar sig från sina starkaste allierade. Europas uppgift är därför att snabbt stärka den egna industriella och militära förmågan – samtidigt som det transatlantiska samarbetet fördjupas.
Ett starkare Europa och ett starkt USA är tillsammans betydligt mer avskräckande än dagens obalans. Frågan är inte om Europa förändras. Frågan är om vi gör det i tid.
Jan Pie, Senior Advisor
Denna insikt publicerades som debattartikel i Dagens industri den 25 februari: https://www.di.se/debatt/europa-kan-inte-forsvaras-med-1900-talets-institutioner/
Vill du veta mer?
Diplomat Communications har spetskompetens inom försvars- och säkerhetsfrågor. Vi hjälper företag inom försvarssektorn med omvärldsanalys, att driva förändring och utveckling samt bygga förtroendefulla relationer.